Titelnovellen i novellsamlingen Brev från Klara tecknar bilden av en barsk, sanningssägande äldre kvinna. Den genomträngande blicken som ser alla människans skiftningar, även de mindre klädsamma, är också författarens blick, men till skillnad från Klara ser Tove Jansson alltid sina karaktärer också med en lågmäld humor och förståelse, även i deras mörkaste stunder. Flera av novellerna behandlar ålderdom – här finns Titelnovellens Klara som har tänkt ut ett sinnrikt system för att få god service på ålderdomshemmet – en löpande donation som fortgår endast så länge hon är vid liv. Novellen I augusti skildrar en annan sensommar än den mjuka, silkeslena som beskrivs i Muminböckerna – här är man närmare Höstvisans melankoli, eller till och med skräck inför döden. Novellens två äldre systrar har svårt att mötas i sin sorg efter mammans bortgång, fjättrade av det skoningslösa i att minnas alltför många detaljer ur ett långt liv, påminnelser som gör andra obekväma. I flera av novellerna är det de tysta, observerande karaktärerna som får sista ordet – en stulen väska, ett fall från en pall eller ner i en skogstjärn. Det är händelser som inte rubbar världens gång men som skakar om det privata universumet, den osynliga maktbalansen i relationerna och samtidigt ruskar om läsaren, som tillfredsställt nickar åt författaren – tänk att hon igen har genomskådat allt! Med förord av Martina Moliis-Mellberg
Titelnovellen i novellsamlingen Brev från Klara tecknar bilden av en barsk, sanningssägande äldre kvinna. Den genomträngande blicken som ser alla människans skiftningar, även de mindre klädsamma, är också författarens blick, men till skillnad från Klara ser Tove Jansson alltid sina karaktärer också med en lågmäld humor och förståelse, även i deras mörkaste stunder. Flera av novellerna behandlar ålderdom – här finns Titelnovellens Klara som har tänkt ut ett sinnrikt system för att få god service på ålderdomshemmet – en löpande donation som fortgår endast så länge hon är vid liv. Novellen I augusti skildrar en annan sensommar än den mjuka, silkeslena som beskrivs i Muminböckerna – här är man närmare Höstvisans melankoli, eller till och med skräck inför döden. Novellens två äldre systrar har svårt att mötas i sin sorg efter mammans bortgång, fjättrade av det skoningslösa i att minnas alltför många detaljer ur ett långt liv, påminnelser som gör andra obekväma. I flera av novellerna är det de tysta, observerande karaktärerna som får sista ordet – en stulen väska, ett fall från en pall eller ner i en skogstjärn. Det är händelser som inte rubbar världens gång men som skakar om det privata universumet, den osynliga maktbalansen i relationerna och samtidigt ruskar om läsaren, som tillfredsställt nickar åt författaren – tänk att hon igen har genomskådat allt! Med förord av Martina Moliis-Mellberg
