Lissu Lindvall från Tölö, Helsingfors, skickas som ett av ca 70 000 krigsbarn till Sverige. Medan bombplanen flyger tätt över Helsingfors tvingas Lissu ensam iväg, med tåg och färja över Östersjön och ända till landsbygden utanför Kalmar i Småland.Där får hon bo på Rydlunda prästgård, med tant Ruth och prästen farbror Simon och deras dotter Maria-Greta som blir Lissus vän. Till gården kommer också ett annat krigsbarn, Outi, som inte kan tala ett ord svenska.I det nya landet krävs anpassning och tacksamhet och som de flesta krigsbarns är Lissus liv präglat av rädsla och våld. Vågar ett sviket barn någonsin lita på andra? Hur klarar man sig annat än genom att bita ihop och vara duktig? Sällsynt skarpt fångar Mia Franck barnets magiska blick, som både är klarsynt och ser det övernaturliga. Och rösterna hemifrån som inte tystnar. För ett barn som ständigt tvingas vara på sin vakt är de vuxna groteska: kråkan som pickar i dem gör dem grymma och oberäkneliga.Kriget kommer oss nära men som frånvaro, längtan, skräck, något som deformerar allt det rör vid. Kontrasten mellan tryggheten i Sverige och bristen på allt i Finland är enorm. Här finns länders krig, familjers krig, kriget inom oss själva.Mia Francks berättelse är präglad av att hennes mors upplevelser som krigsbarn i Sverige och vissa av breven är autentiska. Efter en fantasy-trilogi är det Francks första historiska roman. Det är en berättelse som visar hur kriget kryper in i alla människorelationer, även mellan mödrar och barn, och lyfter fram det groteska i att ta livet av andra människor, hur det gör oss omänskliga. Den visar också hur svårt det är att komma som en flykting till ett nytt land, hur tryggt det än är, ochhur längtan alltid består: Ingen vill sist och slutligen lämna sitt hem.
