Hanna och Rakel är vänner sedan början. Hanna har alltid varit den populära, Rakel är den som får hänga med. De ingår i det gymnasiegäng som åker omkring i olika bilar på fritiden, på väg bort från mörk granskog, mot stränderna och vattnet. På väg bort från de präktiga bönehusen på jakt efter horisont, förbjudna substanser och hafsiga akter i baksäten.
Ja, Rakel är den som hänger med, men hon är inte den som låter sig kuvas. Balansen mellan vännerna är inte självklar, den skiftar ständigt och är outgrundlig. I fonden finns mommos och moffas stadiga trygghet, deras dofter och smaker. I fonden finns också en mamma som försvinner, och en pappa som blir alldeles tyst. Hur är det möjligt med kvinnlig solidaritet när man inte ens kan förlåta sin egen mamma? Och när man inte kan vara lojal ens mot sin bästa vän?
I sin skildring av en flickas uppväxt beskriver Ellen Strömberg vänskap och uppvaknad sexualitet på ett rått, ärligt och sällan skådat uppriktigt sätt.
Ibland körde vi till grannstaden. Man kunde kunde köra dit längs landsvägen eller genom skogen och längs med stränderna. Skogsvägen var vacker och dimmig och lönade sig alltid att ta om man inte hade bråttom. Man passerade lägergårdarna den vägen och om det inte lyste i fönstren där, kunde man gå ner till stranden. Mitt på stranden stod ett kors upprest, och det gjorde sig bra mot horisonten, även om man inte bekände sig till det. Satt man på klipporna tillräckligt länge kunde underlivet domna bort av kylan. Att sätta på bänkvärmen i bilen efteråt gjorde alltid att det susade till i fittan och fortsatte susa, tills man var varm igen.
Vi följde minklukten mellan granarna och körde förbi den, vi kom tog några varv i centrum och körde mot enkelriktat vid kyrkan. Vi cirkulerade traktorerna på torget, vaggade in oss i förvissningen om att vi ändå inte var minst i världen. Vi körde landsvägen tillbaka, tryckte extra på gasen i brantaste kurvan, överlevde varje gång.
Ellen Strömberg (f. 1987) är bosatt i Jakobstad. Hon driver den populära bloggen Blejk, Fejt Fab som blev utsedd till Årets blogg på Finlandssvenska Bloggalan 2016. Jaga vatten är hennes debutroman.
Hanna och Rakel är vänner sedan början. Hanna har alltid varit den populära, Rakel är den som får hänga med. De ingår i det gymnasiegäng som åker omkring i olika bilar på fritiden, på väg bort från mörk granskog, mot stränderna och vattnet. På väg bort från de präktiga bönehusen på jakt efter horisont, förbjudna substanser och hafsiga akter i baksäten.
Ja, Rakel är den som hänger med, men hon är inte den som låter sig kuvas. Balansen mellan vännerna är inte självklar, den skiftar ständigt och är outgrundlig. I fonden finns mommos och moffas stadiga trygghet, deras dofter och smaker. I fonden finns också en mamma som försvinner, och en pappa som blir alldeles tyst. Hur är det möjligt med kvinnlig solidaritet när man inte ens kan förlåta sin egen mamma? Och när man inte kan vara lojal ens mot sin bästa vän?
I sin skildring av en flickas uppväxt beskriver Ellen Strömberg vänskap och uppvaknad sexualitet på ett rått, ärligt och sällan skådat uppriktigt sätt.
Ibland körde vi till grannstaden. Man kunde kunde köra dit längs landsvägen eller genom skogen och längs med stränderna. Skogsvägen var vacker och dimmig och lönade sig alltid att ta om man inte hade bråttom. Man passerade lägergårdarna den vägen och om det inte lyste i fönstren där, kunde man gå ner till stranden. Mitt på stranden stod ett kors upprest, och det gjorde sig bra mot horisonten, även om man inte bekände sig till det. Satt man på klipporna tillräckligt länge kunde underlivet domna bort av kylan. Att sätta på bänkvärmen i bilen efteråt gjorde alltid att det susade till i fittan och fortsatte susa, tills man var varm igen.
Vi följde minklukten mellan granarna och körde förbi den, vi kom tog några varv i centrum och körde mot enkelriktat vid kyrkan. Vi cirkulerade traktorerna på torget, vaggade in oss i förvissningen om att vi ändå inte var minst i världen. Vi körde landsvägen tillbaka, tryckte extra på gasen i brantaste kurvan, överlevde varje gång.
Ellen Strömberg (f. 1987) är bosatt i Jakobstad. Hon driver den populära bloggen Blejk, Fejt Fab som blev utsedd till Årets blogg på Finlandssvenska Bloggalan 2016. Jaga vatten är hennes debutroman.
