Titlarna på de tre delarna i Ralf Andtbackas nionde bok tangerar stråk eller fält som löper igenom hela diktsamlingen. I den inledande avdelningen, Oskärpan, etableras en karakteristisk skiftning, mellan komprimering och expansion, inzoomning och utzoomning, uppmärksamhet och distraktion. Ressentimentet, den långa listdikten i samlingens mitt, tycks kunna svälja allt men är samtidigt minutiöst koreograferad. Grundmönstret är det som anges av de tre undertitlarna, två substantiv i singularis, ett i pluralis. Ett kursiverat substantiv flyttas över till följande rad, ibland ordagrant men ofta genom variationer. Dikten kan förstås på olika sätt, som tålamodsprövande rabbel eller semantisk mardröm, en instabilitet som gör att alla ord läcker, glider över i nya utan fäste och slutpunkt, men man kan också uppleva flödet som positivt, en tillåtande öppenhet. Hos Andtbacka finns alltid en språkmateriell medvetenhet men också förundran över hur denna materia kan användas för att forma en röst, för att förmedla närvaro, för att kommunicera och verka i världen.
Det är svårt i dag att tänka sig någonting annat än ett provisoriskt och pseudo-intimt tilltal, ett sådant tilltal är också utmärkande för den avslutande delen, som bär samma namn som boken. Det är en resonerande röst, som stundtals är bekännande och närmar sig det lyriska. De som har läst Andtbacka tidigare tycker förmodligen att det är hans typiska diktröst, en manipulerad röst som i förlängningen också manipulerar Andtbacka själv.
Titlarna på de tre delarna i Ralf Andtbackas nionde bok tangerar stråk eller fält som löper igenom hela diktsamlingen. I den inledande avdelningen, Oskärpan, etableras en karakteristisk skiftning, mellan komprimering och expansion, inzoomning och utzoomning, uppmärksamhet och distraktion. Ressentimentet, den långa listdikten i samlingens mitt, tycks kunna svälja allt men är samtidigt minutiöst koreograferad. Grundmönstret är det som anges av de tre undertitlarna, två substantiv i singularis, ett i pluralis. Ett kursiverat substantiv flyttas över till följande rad, ibland ordagrant men ofta genom variationer. Dikten kan förstås på olika sätt, som tålamodsprövande rabbel eller semantisk mardröm, en instabilitet som gör att alla ord läcker, glider över i nya utan fäste och slutpunkt, men man kan också uppleva flödet som positivt, en tillåtande öppenhet. Hos Andtbacka finns alltid en språkmateriell medvetenhet men också förundran över hur denna materia kan användas för att forma en röst, för att förmedla närvaro, för att kommunicera och verka i världen.
Det är svårt i dag att tänka sig någonting annat än ett provisoriskt och pseudo-intimt tilltal, ett sådant tilltal är också utmärkande för den avslutande delen, som bär samma namn som boken. Det är en resonerande röst, som stundtals är bekännande och närmar sig det lyriska. De som har läst Andtbacka tidigare tycker förmodligen att det är hans typiska diktröst, en manipulerad röst som i förlängningen också manipulerar Andtbacka själv.
